"Det är alltid mitt val att bestämma hur dagen ska bli. Jag skulle kunna klaga på regnet, men istället glädjs jag åt att gräset får vatten"... och bla bla BLA.
Allvarligt talat, det är tisdag (av någon anledning alltid den tyngsta dagen på veckan), det spöregnar verkligen, det är kolsvart, det blåser, alla är trötta och utarbetade, tålamodet tryter och ... öhhh... de som har ungar, har säkert ungar som skriker? Ni fattar vinken.
Jag säger inte att man ska gå runt med en äcklig, illaluktande offerkofta på sig och tycka att livet är skit samt klaga på allt och alla (riktigt så enkelt är det inte) men man måste väl ändå någon gång få kunna erkänna att man är just trött/utarbetad/less...?
Eller, nä kanske inte. Det är inte politiskt korrekt, det ska bara vara så positivt och glatt hela tiden...
Carpe fucking diem va?
Ja, det kan tyckas vara ett väldigt omoget och basalt tänkande... men nu är det bara så att just idag så känner jag så här. Punkt.
Jahapp..... Nu blev det dålig stämning känner jag.
Suck.....
*skäms*
Vänta lite då.......
Jo!
Visst, klart det finns ljusglimtar även en riktigt jobbig dag.
Jag var och handlade tidigare, mycket märklig situation. När alla varor var inräknade, tittar killen i kassan upp och ser mig djupt och (alldeles för länge) i ögonen.
Han säger sedan med en långsam sängkammarröst: " Det blir 250 kronor för dig".
Ursäkta, va? Kutymen är ju att den som sitter i kassan ska stirra på sin apparat, inte ta någon ögonkontakt med kunden - kunden stirrar på skärmen där priset står - betalar, packar och går därifrån.
Men visst, det kändes mycket trevligare att betala 250 kronor efter att åtminstone ha blivit tittad i ögonen... (wow, någon ser faktiskt kunderna på det här bygget)
Pluspoäng till den killen, det lär inte visa sig i hans lönekuvert men en stjärna i himlen kan han ju få av mig i allafall (det kan han ju säkert betala sina räkningar med)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar