Bland hennes inlägg fanns det en kommentar från en kille, som uppriktigt ifrågasatte vad som var så annorlunda med henne. "Hon lyssnade på Iron Maiden, ägde en katt och såg på Twilight filmerna precis som alla andra. Summa summarum, hon var precis som alla andra och varför då framställa sig som något annat? Löjligt!"
Det jag började fundera över är vars gränsen egentligen går mellan annorlunda = cool och häftig samt annorlunda = onormal och sjuk, hos gemene man? Det tycks vara så att alla (nästan) inte vill sälla sig till den stora grå massan, utan vill vara just den som sticker ut, men fan ta den som sticker ut för mycket!
Människan får tydligen vara annorlunda till en viss gräns, så länge som du är lika annorlunda som alla andra.
När du passerat gränsen för acceptans är det fritt fram för gemene man att håna, mobba, spotta, förfölja och förlöjliga.
För egen del ska det till mycket, innan jag höjer på ögonbrynen nämnvärt för något som "sticker ut" från mängden. Det behöver man nödvändigtvis inte se som att jag är blasé eller avtrubbad, det kan lika gärna vara så att jag har högre toleransnivå än andra, eller så är hela det här inlägget bara struntprat. Vad det än beror på en söndagskväll som denna, kanske är det just därför som jag har svårt att se denna magiska gräns, som för andra lyser lika skarpt som månen en mörk natt. Varför ska du följa en gräns som någon annan dragit åt dig? Höj toleransnivån, släpp taget om ditt eget ego och våga vägra fega kommentarer på bekostnad av andras liv och leverne.
Vem vill egentligen betala det riktiga priset det kostar att vara eljest från alla andra? Att inte tillhöra någonstans, att vara a n n o r l u n d a? Den där som andra snackar om, men aldrig pratar med?
Tänk efter, för en gångs skull i ditt andefattiga liv. Agera utan baktankar och var snäll, jag vet att du klarar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar