Vän av ordning kan ju tycka att jag, med tanke på hur många märkliga saker jag gjort i mitt liv, borde ångra en hel livstid..
Men se, det gör jag icke.
Jag är ingen ångestpersonlighet (skulle jag lyssna på Winnerbäck konstant i en månad skulle jag säkert bli en) men.. . Nej, försöker i mesta möjliga mån att låta bli sånt.
Det jag kan märka däremot, är att ju äldre jag blir, desto mindre orkar jag dra till med eventuella omskrivningar. Känner jag en sak, då gör jag det. Vill jag göra något, så försöker jag verkligen att göra det. Passar inte stövlarna, ja då gör de inte det.
En del på jobbet reagerade med bla följande mening när de fick veta att jag numer var singel (inget jag sprider för vinden, svarar bara på det om det är nödvändigt):
- Jaha! Men oj...... Men du! Då blir det till att hänga mycket på krogen nu då?! Höhö.
Varför skulle jag göra det? Varför skulle jag vilja hänga mer på krogen nu, än jag gjorde innan?
Reagerar jag inte som man ska på detta? Verkar inte så med tanke på hur vissa människor beter sig.
Borde jag egentligen kasta mig ut i köttmarknaden, helt desperat efter att snabbt som rackarn hitta någon annan att stadga mig med? Jag fattar ingenting....
Fine, det skulle vara grymt mysigt att hitta någon att krypa ner i soffan med - grovhångla utav bara h-vete... och sen? Tja, kan inte det räcka för tillfället?
Hur ska jag kunna hitta mitt singel-jag, om jag bara ska kuta på krogen hela tiden?
Jag förstår mig inte på människor, det är som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar