Svaret är nej, jag har inte slutat skriva men jag har inte skrivit här på länge.
Inget märkligt med det, jag har bara inte haft någon lust att dela den tid som förflutit sedan sist i öppet forum.
Det som har varit har varit, och nu är nu.
November 2013, lever i ett kartongkaos. Ska hitta ett sätt att leva ensam, efter många år av sambo-boende.
Nya rutiner, nya vanor och nya principer. Ingen att ta hänsyn till, än mig själv.
Vet inte vad jag tycker låter bäst:
- Jag är singel.
- Jag lever ensam.
Jag ÄR ensam?
Märkligt, jag känner mig inte ensam. Kanske kommer senare, när vinterstormarna ryter utanför och man inte har någon att krypa ihop med, eller när man bubblar av allt man bara MÅSTE berätta när man kommer hem bara för att upptäcka att det finns ingen annan hemma...
Fröken Rationell styr med järnhand än så länge, hur ska det annars bli någonting gjort?
Det måste ju packas upp, och styras om, och tecknas avtal, och det ska ju jobbas och tvättas, och det ska helt enkelt presteras precis på samma sätt som alltid.
Fröken Latarsle skulle helst vilja krypa ner i soffan under filten med en ölflaska eller ett gott glas vin, och se på film. I sanningens namn så är det ju den perioden nu, man ska mysa/tända ljus/se på film/ och bara njuta av livet. Lite svårt att hitta mysfaktorn när det är kartonger och scheisse överallt, så Fröken Latarsle får helt enkelt se sig besegrad av den krassa verkligheten - nyttosysslor går före allt annat.
Tydligen så skulle allt detta nu (enligt en god vän) generera i att jag blir mig själv, fast 2.0 - en uppdaterad och förbättrad version av mitt gamla jag, när allt har landat. Jag ställer mig något skeptisk till det, tror det krävs utbyte av både mjukvara och hårdvara för att jag skulle kunna bli en förbättrad version.
Får lägga träningen på prio igen, torde åtminstone förvandla en del mjukvara till hårdvara (ja, jag är kass och kunde inte låta bli - lägg det på skämskontot bara)
Fick ett påstående kastat på mig under en anställningsintervju jag var på tidigare i år:
- Du är van att få som du vill?
Nej, tyvärr så är jag inte det. Det vore fantastiskt trevligt om jag någon gång faktiskt kunde FÅ det jag vill. Tänker i motsats till att alltid kämpa, kriga för livet, stånga mig blodig, hålla inne mina känslor till förmån för någon annan, bita ihop och le.
Tänk om jag bara kunde få det jag vill, bara sådär. Utan mankemang, så händer det bara?
Händer det överhuvudtaget NÅGON undrar jag?
Jag vet inte, jag är gammalmodig i mångt och mycket. Man ska KÄMPA för det man får, får man allt gratis lär man inte att uppskatta det och blablabla.
Precis just nu dock, skulle jag inte ha något emot om jag fick lite flyt i livet..... gratis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar