Man FÅR faktiskt inte ha paraply här!!!

Men vi tar det från början. Klev upp tidigt för att ta en tripp ut till landet med bästaste kvinnan i världen. Solen sken och här skulle vi bli bruna! Eller ja, hon blev det i allafall. Jag blev trots idoga försök inte ens lite röd. Tror att jag håller på att bli immun, solen tar inte i augusti. Sist jag tänkte så, 2008 tror jag det var,  kom jag hem med grisrosa ben. Vi åker ut till landet imorgon också, förhoppningsvis får jag lite grisfärg då... ;)
     Ibland måste jag leka turist i mina egna hemtrakter, och trots att jag har sett dom hundra gånger förut kan jag aldrig bli less på hönsen som huserar därute (märk väl att jag heller inte behöver stå ut med deras kackel 24 h om dygnet) Det är lätt att förälska sig i något, som man inte behöver ta fullt ansvar för. Nåväl, det blev att ta fram kameran och föreviga lite fjäderfjän i solskenet:

Efter en härlig dag i solen var det till att åka hem och göra sig redo för konserter i Stenbrottet. Vädergudarna hade förvarnat om att det eventuellt skulle bli regn, så för säkerhets skull lånade jag ett paraply. Det skulle senare visa sig vara totalt onödigt. 

Bilfärden gick bra, och det var skyltat för de stackare som nu inte råkar vara speciellt hemma i de trakterna. Alla har det ju inte lika bra förspänt som en annan.... ;) Väl framme tog parkeringsvakter emot, kostade 20 spänn att parkera på åkern. Då tycker man väl ändå någonstans att åkern kunnat varit slagen = högt gräs. Alla är inte vana att köra på landet. Blev snabbt varse det då min chaufför och tillika partner in crime drämde in rätt i en tuva. Det lät tjong, men blev inga större skador som tur var. 

Den sista biten upp till Stenbrottet fick man gå. Det fanns även minibussar att tillgå för de som inte orkade eller kunde gå av olika anledningar, vilket var uppskattat. Själv hävdade jag hurtigt att så länge man har två friska ben så är det väl en självklarhet att gå?! Föga tänkte jag då på att jag gåendes med packning, i uppförsbacke med sol i ryggen, inte alls har någon kondition överhuvudtaget. PUH! Upp kom vi till slut, ett par grader varmare i kroppstemperatur än när vi började! ;)

Välordnat i övrigt: öltält, matservering (goda burgare hade dom), vakter osv. Ungefär det som jag brukar vara van vid då jag går på konsert. Kändes nästan som hemma, tills jag började titta mig omkring. Då slog det mig plötsligt: "Herregud! Jag har hamnat på Allsång på Skansen." Sålunda fanns det många glada tanter och farbrödrar, samt barnfamiljer runtomkring. Personerna på bilderna, har inget med texten att göra! ;)

Först ut var Banda Margherita, ett orkesterband från Italien. Stackarna hördes inte för fem öre, ty inga högtalare fanns att tillgå i deras fall. Trist, deras uppträdande fick platt fall. De hade spelat på Gammlia tidigare under dagen, hoppas de hade högtalare där. 

Renhornen, fortfarande ljust ute.

Efter Banda blev det dags för Renhornen. De lät ungefär som vanligt och spexade på.  Jag anser fortfarande att de borde byta ut vissa medlemmar, men det är jag det. Under deras konsert började det smådugga lite, folk blev helt hysteriska och slet fram sina regnskydd. Därav titeln, man FÅR faktiskt inte ha paraply här!!! Det skymmer faktiskt sikten för oss andra! Jag gillar upprörda tanter, som är så arga att de skakar. Jag gillar dessutom att ingen ville sitta längst fram, märk hur tomt det är på Renhornens bild, tills konferenciern uppmanade alla att flytta fram innan Pontare klev på scenen. 

Summa summarum, jag tycker folk är så söta som plikttroget följer minsta vink och tittar förargat på de som inte följer massan. MEN... roligast av allt är att se samma personer DYNGRAKA senare under kvällen, ramlandes mellan campingstolar och ljudanläggningar. Det är då man kan luta sig tillbaka och tänka: Jag må vara en utstickare i folks ögon, men jag är åtminstone konsekvent och behöver inte alkohol för att släppa på hämningarna. Varför betala pengar för en upplevelse, när du ändå bara super bort den? Gör mig en tjänst och stanna hemma nästa gång, du och dina åsikter kan dricka sprit framför TV´n istället.

Det blev lite paus för smärre ombyggnationer, och sen var det dags för Roger Pontare att kliva på scenen. Renhornen agerade bakgrundsorkester till honom, och det var ju lite småkul. De hade väldigt roligt på scenen tillsammans, och det är roligt att få uppleva det som publik. De körde många sköna bitar, innan det ÄNTLIGEN var dags för slagdängan, när vindarna viskar mitt namn. Det var i princip för den låten jag kom. Den, och för att jag ville kolla upp hur Stenbrottet skulle fungera som arena. Tyvärr fick jag inte med mig digitalkameran, filmade med mobilen så ljudet är inget vidare. Dessutom är filmerna kapade på lite lustiga ställen, men det är bara för att jag ville vara med och klappa! Svårt att sitta still och filma när man egentligen bara vill studsa runt.. ;)

Efter Pontare var det dags för Gladys del Pilar, en korthårig sådan. Eller hade hon bara satt upp håret? Hm, nä. Jag hoppas på att hon klippt sig kort, passade ypperligt i den frisyren! Mycket trevligt att Vännäs Utvecklingsteam lyckats få henne att starta sin Sverigepremiär just i Stenbrottet. Gladys är väl egentligen den eviga bakgrundssångerskan, det var fantastiskt roligt att se henne i en egen show. Men det som slog mig mest, varför lyssnar jag inte mer på Tina Turner? Kvinnan är ju ett geni. Måste genast lägga ned en låt eller tio på Spotify, men det blir ett senare projekt.

Allt som allt, en mycket trevlig kväll. Sen är ju världen liten och alla känner apan, så jag fick också veta att övervägande delen av artisterna var nöjda med att spela i Stenbrottet, kul! Dessutom hade ljuskillen väldigt roligt, inte så ofta han får möjlighet att ljussätta en hel bergvägg tydligen... ;)
Nedan följer slumpmässigt utvalda bilder, jag orkar inte gå igenom alla inatt eftersom jag ska upp tidigt imorgon.
Dags att avrunda och låta John Blund ta över. Hoppas ni haft en härlig natt, vad ni nu än gjort.