Reptilhjärna...

Inte hunnit skriva på några dagar, haft fullt upp med allt möjligt.
Hunnit skrämma kassa-personal, gått på opera, dansat, försakat all sömnhygien, jobbat ihjäl mig... bland annat.

Humöret har varit bra, inga dippar och inga extrema svängningar åt andra hållet.
Fram tills, alldeles precis just nu! (jag skyller på Winnerbäck, men vi kommer dit lite senare)
Vad fan hände? Borde kanske äta middag, är nog energi som saknas... Fryser konstant om händerna, lägenheten är ju ett kallhål av rang, men två filtar borde väl hjälpa tycker man? Nä, inte det. Får ta en varm dusch, diska eller kanske springa några varv runt husknuten pratandes med mig själv... "Nej... neeeeeeej... blockeraaaaaaa...."

Jag ska förklara:
Reptilhjärnan är i full fart. Jag tänker bara på en sak, och det är inte rumsrent. Blir trött på mig själv, varför kan jag inte vara som många andra, som kan stänga av? Stääng aaaaaav! Och.. det gick från att bara vara en jobbigt plågsamt skön grej, till att bli sjukt deprimerande.

Tänk om jag aldrig träffar någon igen som vill ha mig? Ingen som står ut med mig, som vill spendera tid med mig för den jag är? Å andra sidan, gud förbjude att jag skulle hooka mig fast i någon som inte är fysisk... som inte alls har några problem med att inte umgås på flera veckor/månader... utan tycker det funkar med en klapp på axeln på vardagarna, en kyss varje lördag och en romantisk stund 1 g varannan månad?!

Jag har tänkt mycket på det där (är väl det som är felet, jag ska inte tänka) men nu har jag gjort det i allafall. De jag känner om/till som har haft/har relationer har kört hårt med samvaron från början, såklart. Nykära tenderar att göra det... MEN... efter ett halv/år/år så taggar det där ner... och man får vara glad om det händer något på månadsbasis. Det kanske är så folk är? Efter ett tag så taggas det av, vardagsrutinerna slår in slentrianmässigt och det är ingen större grej med det.

Vem fan kommer då någonsin stå ut med någon som mig? En väldigt fysisk person, som vill visa och få uppskattning på alla plan. Som har reptilhjärna, tänker för mycket, pratar för mycket, kräver för mycket?
Vem vill ha en sådan person, som bara är jobbig.... hela tiden?
Fasar över att det är såhär det kommer vara nu i resten av mitt liv... Ett stort jäkla misslyckande, som vandrar omkring med en reptilhjärna och för många kilon som ingen djävel vid sina sinnens fulla bruk vill ha.
Hur kul kändes det, och varför i h-vete började jag tänka på det....
Sunda förnuftet säger att jag borde lugna ner mig... herregud, klart du kommer träffa någon ny.. Andas!
Varför fick jag panik över detta helt plötsligt? Undrar om det är självförtroendet som är på väg rätt ner åt h-vete.

Å andra sidan, så KAN det också vara Winnerbäcks fel - blotta tanken på den där karln och de låtar han skriver tycks icke vara bra för en sådan som mig. Fick en textrad via sms som jag tyckte var klockren:
- Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp. Jag tror det bor en liten hjälte i varje flopp.
Kanske är dags att sänka kraven på sig själv? Eller? Nä, inte det inte. Inte för mig iaf, där drar jag gränsen.

Jag kanske bara är rädd? Så skulle det också kunna vara, rädd över att det jag har att erbjuda, inte är tillräckligt för att någon skulle vilja leva med mig igen. Missförstå mig rätt, jag har inte speciellt mycket att erbjuda men det är ju i allafall NÅGOT. Eller? Nä, det kanske inte duger ändå.

Ni fattar, så här håller jag på. Tröttsamt alltså, väldigt tröttsamt. MEN... om jag släpper relationstänket på längre basis så händer det något helt annat, något mer positivt. Skrivit om det tidigare, om att hitta någon att fulhångla i soffan med.... utan krav på att jag måste sätta fast toalettrullen på hållaren, eller att jag själv går i taket för att det måste städas eller, whatever. DET kvarstår, oh ja - tro inget annat.
Kan detta vara med vilken random person som helst? Svar NEJ. Aldrig i livet att jag kommer börja dra hem okända personer från krogen för att.... Nä fy, blotta tanken får mig att hurvas (och hur fan får man sånt sex att bli bra?!) Dessutom så skulle jag ju bara fulhångla, inget annat och definitivt inget sex (sen har man alltid rätt att ångra sig)
Kom tillsammans med en polare idag också överrens om att man på den listan borde lägga till någon att sms:a med... Skulle vara rätt trevligt, att få halvsnuskiga sms (eller helsnuskiga i mitt fall då) Sen finns det en massa mer läckert man kan göra över telefonen, men jag går inte in på det känner jag.

Sammanfattningsvis, att balansera en överbelastad reptilhjärna med ångesttankar om ensamhet och värdelöshet är inte helt enkelt.
Å andra sidan, så längre jag tänker och känner - så finns det hopp. Apati är inte ett alternativ.

Cirka 10 minuter senare........

 Pris ske Gud, nu kommer skatteåterbäringen!!! Nej, det gör den inte men jag kom på vad det är! (tack och lov, trodde jag höll på att tappa greppet helt)
Det är ju mensdepp! Men jaaaaaaa, förklarar ju allt! = jag blir nostalgisk, kan lätt tänka mig att titta på chickflicks (vilket jag sen aldrig gör iaf) gråter okontrollerat och har empati som väller över åt alla håll och kanter. PUH.
Hann bara konstatera detta - blev tokglad, och började istället sedan fundera över om det är så att jag håller på att bli relationsfobiker.
För vad är det egentligen för dumheter, om de duger att mysa med i soffan och gud vet allt, så duger de väl att vara tillsammans med också? Det kanske inte är rumsrent att ha ett sådant resonemang, att man är dum på något vis kanske? Jag är inte dum, vill heller inte vara dum mot någon annan...

Tänk om jag hittar något "kravlöst", och det sedan visar sig att personen blir kär i mig? Hur skulle jag reagera då? Fixar jag ens kravlöst, så många krav som jag har på mig själv?
Tänk om JAG skulle bli kär, skulle jag någonsin säga det då? Hur kan man vara säker på att man är kär överhuvudtaget?
Jag har ju redan resonerat kring att jag inte fattar varför målet tvunget måste vara tvåsamhet, men såra någon vill jag ju absolut inte. Ska man köra säkerhetskortet kanske, och låta bli andra människor helt?
Nej, men det kan jag ju inte.... >Reptiler behöver också näring för att överleva.
Vari ligger denna osäkerhet? Hos mig själv såklart.

Men allvarligt, nu måste jag äta middag!

En sen middag och en dusch senare......

Jag slog på jobbhjärnan, och helt plötsligt så blev det enkelt.
Livet är egentligen enkelt, det är människorna som är komplicerade.

I allafall (innan jag spårar ur igen):
En "kravlös" relation, precis som alla andra relationer, bygger på ärlighet. Båda parter kan gå in med den intentionen om att det ska vara casual, men sen betyder inte det att det alltid kommer att bli så.
Människor ändras, förutsättningar ändras. Om den ena parten blir kär i den andra, so what? OM det skulle ske, så får man lösa det där och då.
Tydliga riktlinjer, en gemensam överenskommelse, ärlig kommunikation och framförallt respekt- sen är det bara att tuta och köra tills den ena eller andra vill ändra förutsättningarna, då får man ta nya tag.
Visst skrev jag kommunikation? Man måste öppna käften och säga vad man vill, det finns ytterst få tankeläsare (jag är i allafall ingen, har aldrig träffat någon heller - vad jag vet)

Allt det här visste jag ju redan?
Tänk vad mat och en dusch kan åstadkomma, framförallt tror jag det är viktigt att man bryter och gör någonting helt annat - när hjärnan börjar loopa.
Lättare sagt än gjort, jo jag vet....

Hursomhaver mina damer och herrar, där har ni även förklaringen till varför jag inte tror på det här med att älta saker och ting. Det är extremt sällan (törs jag skriva aldrig) produktivt.